Inför årets upplaga av Prix d’Amerique var Maharajah allt annat än favorittippad. Många med mig hade räknat bort hästen och menade att han kanske hade gjort sina bästa lopp och inte borde ställa upp överhuvudtaget. Dessutom finns det väl inget som heter fjärde gången gillt? Vad fel vi hade. Och vad härligt det kan vara att ha fel ibland!

När starten går på ett gråmulet och regnigt Vincennes, där den våta kolstybben färgar alla ekipage svarta, så har jag inga förhoppningar om en svensk seger. Örjan Kihlström prickar dock starten perfekt och på bara några hundra meter så sitter Maharajah i ledningen. Han blir strax avlöst av förhandsfavoriten Up and Quick och har nu en optimal rygg att gå i.

Det börjar se ganska hyfsat ut och kanske, kanske kan de komma plats trots allt, tänker jag för mig själv. Inför sista kurvan sitter tvåfaldige PdA-vinnaren Ready Cash parkerad utanför Maharajah och jag börjar fundera på vad en sen lucka skulle kunna innebära. I slutkurvan galopperar plötsligt Ready Cash och luckan uppenbarar sig som genom ett trollslag. Kihlström viker ut jämsides med ledande Up and Quick som förgäves försöker svara invändigt.

Som i slowmotion ser jag det hända och jag hör mitt eget och kommentatorns unisona vrål. Kihlström sitter blick stilla i sulkyn och driver knappt på Maharajah. Med fria tömmar låter han hästen passera mållinjen av egen vilja. Den rena urkraft hästen besitter när han är som bäst är kolossal. Pisken flyger i vädret och en arm sträcks upp i skyn. Den största segern är ett faktum!

I travsändningens studio kan Jessica Almenäs knappt prata och när en omtumlad Micke Nybrink ska ta till orda så spricker rösten och plötsligt brister det och tårarna flödar för alla, inklusive undertecknad. Jag känner en rysning längs ryggraden samtidigt som Stefan Hultman hulkar något obegripligt på knackig engelska inför världens reportrar. Vad är det som händer..?

Att trav berör oss visste jag redan men det här har jag aldrig upplevt förut. Men så har jag heller aldrig bevittnat travhistoria skrivas på detta sätt. Jag tänker för en kort sekund tillbaka på Maharajahs första stora seger i E3-finalen på Bergsåker 2008. Under segerintervjun brast kusken Örjan Kihlström helt oväntat ut i gråt: – ”Jag har kört många bra, men den här är något extra!” snyftade den annars så sansade kusken.

Men framför allt är det vad en tårögd Stefan Hultman sade i Bergsåkers vinnarcirkel som ekar i mina öron: – ”Det är allas dröm att få fram en sådan här stjärna. Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle få en ny From Above…, men den här är in-i-helvete bra. Får han vara frisk kan han gå hur långt som helst.”

”Maharajah” betyder som bekant konung på indiska och han har precis intagit sin tron som vinnare av Grand Prix d’Amerique 2014. Resan har varit lång och kantad av motgångar och kanske är det just detta som berör oss så mycket? Jag har vid flertalet tillfällen tvivlat på hästen, men Hultman hade förstås rätt den där dagen för snart sex år sedan…


Kommentarer

Äntligen, Maharajah! — Inga kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *