Äntligen, Maharajah!


Inför årets upplaga av Prix d’Amerique var Maharajah allt annat än favorittippad. Många med mig hade räknat bort hästen och menade att han kanske hade gjort sina bästa lopp och inte borde ställa upp överhuvudtaget. Dessutom finns det väl inget som heter fjärde gången gillt? Vad fel vi hade. Och vad härligt det kan vara att ha fel ibland!

När starten går på ett gråmulet och regnigt Vincennes, där den våta kolstybben färgar alla ekipage svarta, så har jag inga förhoppningar om en svensk seger. Örjan Kihlström prickar dock starten perfekt och på bara några hundra meter så sitter Maharajah i ledningen. Han blir strax avlöst av förhandsfavoriten Up and Quick och har nu en optimal rygg att gå i.

Det börjar se ganska hyfsat ut och kanske, kanske kan de komma plats trots allt, tänker jag för mig själv. Inför sista kurvan sitter tvåfaldige PdA-vinnaren Ready Cash parkerad utanför Maharajah och jag börjar fundera på vad en sen lucka skulle kunna innebära. I slutkurvan galopperar plötsligt Ready Cash och luckan uppenbarar sig som genom ett trollslag. Kihlström viker ut jämsides med ledande Up and Quick som förgäves försöker svara invändigt.

Som i slowmotion ser jag det hända och jag hör mitt eget och kommentatorns unisona vrål. Kihlström sitter blick stilla i sulkyn och driver knappt på Maharajah. Med fria tömmar låter han hästen passera mållinjen av egen vilja. Den rena urkraft hästen besitter när han är som bäst är kolossal. Pisken flyger i vädret och en arm sträcks upp i skyn. Den största segern är ett faktum!

I travsändningens studio kan Jessica Almenäs knappt prata och när en omtumlad Micke Nybrink ska ta till orda så spricker rösten och plötsligt brister det och tårarna flödar för alla, inklusive undertecknad. Jag känner en rysning längs ryggraden samtidigt som Stefan Hultman hulkar något obegripligt på knackig engelska inför världens reportrar. Vad är det som händer..?

Att trav berör oss visste jag redan men det här har jag aldrig upplevt förut. Men så har jag heller aldrig bevittnat travhistoria skrivas på detta sätt. Jag tänker för en kort sekund tillbaka på Maharajahs första stora seger i E3-finalen på Bergsåker 2008. Under segerintervjun brast kusken Örjan Kihlström helt oväntat ut i gråt: – ”Jag har kört många bra, men den här är något extra!” snyftade den annars så sansade kusken.

Men framför allt är det vad en tårögd Stefan Hultman sade i Bergsåkers vinnarcirkel som ekar i mina öron: – ”Det är allas dröm att få fram en sådan här stjärna. Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle få en ny From Above…, men den här är in-i-helvete bra. Får han vara frisk kan han gå hur långt som helst.”

”Maharajah” betyder som bekant konung på indiska och han har precis intagit sin tron som vinnare av Grand Prix d’Amerique 2014. Resan har varit lång och kantad av motgångar och kanske är det just detta som berör oss så mycket? Jag har vid flertalet tillfällen tvivlat på hästen, men Hultman hade förstås rätt den där dagen för snart sex år sedan…

All trucks, no horses

Det var ett tag sedan jag skrev något om ”trucken”. Just nu är det hektiskt värre med husbygget och huvudet snurrar lite… Varken jag eller frugan hinner med våra bloggar, men det är förstås ett av de allra minsta bekymren. Det drar ihop sig till semester och aldrig har den väl varit så efterlängtad! Mitt i husförsäljningar, tomtplaneringar, hästköp och husbyggen (mer om detta på frugans blogg) så har jag jagat på med att försöka få min gamla pickup i allt bättre ordning…

Som jag tidigare skrivit så gick besiktningen vägen till slut. I sista stund ryckte frugans syrras mans farsa in som en räddare i nöden och svetsade det sista på rambalken. Skönt att bespara brorsan på en grej i alla fall! Besiktningen är nu äntligen avklarad och det är ett år till nästa fight! Stort tack till både brorsan & Janne för hjälpen jag fått!

Min blivande grannes farsa hjälper mig att svetsa rambalken. Otroligt att ingen mygg fastnade på bilden då det måste ha varit några miljoner av dem just vid oss!

Sundsvall Cruising stundar denna helg och jag hade verkligen hoppats kunna delta. Nu när bilen är besiktad så behöver tyvärr en del göras åt hur motorn går. Jag har visserligen tyckt att den gått lite ”hostigt” och att det ibland knackar lite, men har förstås av prioriteringsskäl låtit det passera tills vidare. Jag tänkte att en slutjustering av tändning etc inte tar alltför lång tid! Jag är dock inte så kunnig på området…

En erkänt kunnig ”V8-doktor” har nu fått lyssna, känna och skruva och han hade tyvärr en del dystert att säga om motorns kondition. Förhoppningsvis inga allvarligare problem dock, men jag har bestämt mig för att hoppa över cruisingen. Motorn går helt enkelt inte så bra, det är ventiler som knackar, tändning som felar och alla cylindrar jobbar inte som de ska. Förhoppningsvis går detta att fixa utan att riva motorn allt för mycket, men det är knappast läge att visa upp den för entusiaster! Så tyvärr faller jag alltså åter på målsnöret… Suck!

På egen hand har jag i alla fall pysslat på med lite andra saker, som t ex lastgallret som jag monterat ned och målat svart. Även lite kabeldragning av belysningen, den fungerade inte innan men gör det nu. Ser riktigt snyggt ut! Har även rivit ut hela soffan i hytten och bytt ett trasigt passagerarbälte samt fixat lite med glappa kablage till sub och högtalare. Har nog aldrig haft en bil med tyngre ljud!

Lastgallret nylackat i svart, lamporna lyser och de mindre ”findäcken” är på plats. Fast, de är förstås inte så små de heller…

Slutligen har jag åter lagt på de smått olagliga 33-tums ”fetdäcken” för att köra dem under sommaren och spara på mina nyinköpta ”findäck”. De nyinköpa däcken är ett par 265/75 R17 på aluminium fälgar (med Chevy-logo). Hm, jag tror jag faktiskt att jag gått och blivit lite av en ”däckfetischist” (om det nu finns något som heter det)! Kan tillägga att jag ägnade åtskilliga timmar med vit däckpenna på 33-tummarna…

”Fetdäcken” åter på plats! Lite opraktiskt med vit bil och däck som går utanför skärmarna… Som tur är så är smuts aldrig snyggare än på en pickup!

En gammal Chevy pickup med 25 år på nacken är så klart en sliten sak, och att börja bättra på lacken och putsa på småskavanker finns inte på agendan. Bakre stötfångaren har t.ex fått en rejäl törn av något större (träd, sten, bil etc) och är bucklig och hänger en aning på ena sidan. Kort sagt, en vintage ”beat-up truck” så som den ska vara! Den har varit med om en del och det ska synas…

Jag vill dock att V8:an ska gå som en klocka och morra som en tiger, och det gör den förhoppningsvis också om bara någon vecka! Men cruisingen är redan imorgon och det är bara att inse faktum att jag inte hann… Trist, men det var inte därför jag köpte bilen. Och jag hoppas förstås att min gamla Silverado står ute på gården även nästa år. Fast det är förstås en ny gård, ute på landet och med hästar alldeles intill…

Cars and horses


När frugan föreslog att vi skulle flytta ut på landet med hästar, stall och rubbet så ryggade jag instinktivt undan, inbiten stadsbo som jag är! Fråga mig inte hur det gick till, men på något outgrundligt sätt så gick jag med på hennes förslag till slut. Det brukar bli så…

Kanske är detta det knäppaste jag gjort i mitt liv, eller kanske inte! För med lite betänketid insåg jag att det kan vara ett sätt att utvecklas och få nya perspektiv. Dessutom en möjlighet att umgås mer med både min fru och våra hästar på ett enklare sätt då vi kommer ha hästarna i vår närhet.

Men, ska man bo på landet så är förstås en rejäl pickup bra att ha! Frugan höll med och mitt förslag var en rejäl amerikansk modell. Hm, gissar att hon var så euforisk över att jag gick med på att flytta ut på landet så hon hade gått med på vilket galet bilköp som helst…

Några månader senare så står alltså en smårostig, vit Chevrolet Silverado, årsmodell ’88 på vår uppfart. Jo, det är lite att fixa på den här gamla bjässen och jag är kanske inte den rätte mannen för det. Som tur är så har jag både brorsan och svärfar som kan hjälpa mig att få den i allt bättre skick!

Med de värsta skavankerna bortjobbade så väntar Sundsvall Cruising i juni. Min plan har så klart hela tiden varit att få delta för första gången i mitt liv. En äkta V8-mullrande vintage Chevy pickup platsar mer än väl i paraden och jag ska med stolthet visa upp min pärla!

Frun muttrar lite över reparationskostnaderna av ”pärlan”, men låt oss se det så här: Hon har sina hästar och jag har mina! Hon ler med hela ansiktet när hon rider sin Nova, detsamma gäller mig när jag trampar på gaspedalen i min Silverado!

Men vare sig hästarna är under huven eller utanför så kostar det att hålla dem igång. En rejäl travvinst skulle med andra ord underlätta, och skulle den bli av det större slaget så lovar jag härmed att alla hästar får dela lika på vinsten!

En del till ridhästen Nova, en del till shettisen Love och 213 delar till hästarna i Silveradon! Rättvist det vara!

Tillbaka på verkstan igen… Det är en kamp mot klockan att hinna få ordning på allt!

Griniga gamla gubbar


Enligt vissa i min närhet är jag ibland en gnällspik när det gäller förändringar av travsändningarna på TV. Hm, delvis kan jag förstås hålla med. Jag vill minnas att jag muttrade en del vid övergången till V86 och visst har jag uttryckt mitt ogillande över vissa programledare. Säkerligen har jag även klagat högljutt över ett hundratal andra småsaker som jag nu har glömt…

Men faktum är att TV4 utfört en hel del grymma experiment på oss stackars travintresserade. ”Brolle-incidenten” sitter djupt rotad, liksom andra mystiska försök att ”föra fram travupplevelsen till folket”. Därför är det med viss förvåning jag upptäcker att flertalet saker från både TV4 och ATG fått mitt gillande på sistone…


Jag tycker faktiskt att TV4 lyckats mer än väl med sin försiktiga ompaketering av V75 live på lördagarna. Det lustiga är att de lyckats tillföra något utan att ta bort något väsentligt. Värmningar, uppsnack och utförliga efteranalyser är kvar, men det nya är stående gäster i studion. Borta är stressade tränare och kuskar som rusas in från stallbacken, förmodligen till fördel för alla inblandade…

De gäster som varit med under lördagssändningarna hittills har varit intressanta och det har t.o.m medfört att min fru numera gärna sitter med under eftermiddagen och ser sändningen med mig. Intressanta ämnen har avhandlats angående hästar, ägande, träning, psykologi, mm. Kort sagt, ett nytt djup har tillförts livesändningen.


Låt oss även växla över till ATG’s marknadsföring av V75. Även där har man träffat rätt för en gångs skull. Istället för galopperande travhästar (wtf!?) inspelade i USA till astronomiska kostnader så har de äntligen fokuserat på travet som en tuff sport för alla inblandade.

Faktum är att den nya reklamsnutten på några sekunder lyckas fånga exakt vad både travsporten och spelandet går ut på. Spänningen, sporten, detaljerna, liret, förhoppningarna… Absolut klockren!

Om nu både ATG och TV4 lyckats inleda året på allra bästa sätt så är det kanske bäst att jag kollar upp om mina egna spelrutiner behöver förbättras också? Hm, kanske tro mer på mig själv och mina egna idéer vore en filosofi att anamma?

Och inte vara så motsträvig inför förändringar möjligtvis..?

I came home with a monster

Redan som liten grabb gillade jag USA-bilar som mullrade och hade breda däck. Under min uppväxt hade min far flertalet sådana bilar, som till exempel en Pontiac Firebird Trans-Am samt ett av få svenska examplar av en Boss Mustang 351 Cleveland! Klart man blir påverkad av dylikt…

När jag var runt 25 år köpte jag mig en svart Chevrolet Camaro och fick nu ratta en egen bil med mullrande V8 och breda däck. När så småningom första dottern föddes visade det sig dock att kombinationen med bilbarnstol inte var den bästa och ”drömbilen” såldes till förmån för ett mer praktiskt fortskaffningsmedel.

En annan drömbil var förstås en riktig amerikansk pickup – till exempel en Ford Ranchero eller ännu hellre en Chevrolet Silverado. Men som utpräglad stadsbo hade jag förstås inte det omedelbara behovet av en bil med flak…

För ett år sedan lade min fru fram förslaget att vi borde flytta ut på landet och komma närmare hästar och natur. Jag var initialt lite tveksam till idén – stadsbo som jag är – men blev desto medgörligare när jag insåg att det var en ypperlig ursäkt att införskaffa en pickup.

Efter lång tids letande så dök slutligen den rätta bilen upp i en Blocket-annons. Den såg ut precis som den skulle och jag kastade mig på telefonen. Säljaren visade sig bo uppe i Umeå, vilket försvårade det hela en aning. Men efter en tågresa dit och en lång bilresa hem, så var den slutligen min!

En vit Chevrolet Silverado årsmodell ’88, med mullrande V8:a och stora, breda däck. Enkelhytt, helsoffa och det korta flaket, vilket räcker gott. Bilen är trots allt fem meter lång och ryms knappt i en P-ruta. Motorhuven når mig till bröstkorgen…

Så nu står den på vår uppfart och inväntar flytten om cirka ett år. Marken ska avstyckas, tomten planeras och huset ska byggas. Sådant tar lite tid. Under tiden får jag väl njuta av ”monstret” och bränna en del bensin.

Vår Toyota Corolla ser rätt liten ut bredvid nyförvärvet…